lillasparven

Fredagen blev som planerad...
God mat och gott vin och sedan fredagsnöjet på SVT.
Avvikelsen kom ca 20.10 från Eskilstuna.
Det var syrran som bestämt sig för att besöka oss och låna datorn.
Vi åt lite nötter och beslöt oss för att se på en film.
Den enda vi hade på lager som var osedd var David Lynch "Inland Empire"...
Jag varnade mina kära,  som precis som jag var rätt trötta och sega,
att denna filmskapares verk kan vara en aning svåra och ja, osammanhängande.
Säga vad man vill om Lynch, men han kräver tid!

På lördagen blev det helgfrukost sen tog jag mig till gymet och drog ett step pass..
Fanatistiskt!
Sen gick vi på stan och shoppade åt mannen. Fan vad snabb och effektiv han är.
Man tar fram ett antal förslag som han antingen nekar eller godkänner och provar,
man byter storlek om det behövs..
Sen hänger man in "veckans utmanare" dvs något plagg som sticker ut och skiljer sig från hans
övriga garderob..
Man väntar en stund och ut kommer en man med minst 4 nya plagg..
Imponerande!
Utmanaren i lördags var en skjorta med små rödvita rutor...läcker!
Efter inköpen tog vi en shoppinglunch och kopplade av.
Kvällen tillbringades i Avesta med syrran. Det gjordes besök hos farfar på sjukhuset
och farmor i huset, samt en middag hos mamma innan hemfärd.
Tog det lugnt med en film och godis innan läggdags.
 
Vaknade på söndagen av att solen sken så underbart.
Njöt av frukosten och begav oss därefter ner mot hamnen.
Dagen till ära så skulle vi vårstäda hans segelbåt.
För er som inte vet så blir en segelbåt som står fast i sin vagn ca 2,5 m hög.
För er som inte vet så är jag en av världens mest höjdrädda människa.
För er som inte förstår så var detta en ren skräckupplevelse för mig.

Har sedan jag var liten fått svindel och mått illa bara jag har stått på en stol eller ett bord.
Har även vid ett fåtal gånger fått svindel så jag har kräkts och varit illamående en hel dag.
Men eftersom detta inte var första gången jag klättrade upp på stegen för att bestiga
hans båt så kändes det en liten smula lättare.

Första gången mina vänner var nämligen den 3 maj 2007.
Det var våran andra dejt.
Han hämtade upp mig som alltid utanför min lägenhet, sedan åkte vi ner till hamnen
för att avnjuta varsin glass i solskenet.
Calippo lime, min favorit, som för övrigt iår har ersatts med Calippo Refresh....
Katastrof!
Any way...vi åt glass och sedan begav vi oss till båten, parkerade bilen och klev ur.
Jag tänkte att han kanske bara ville visa upp den, eftersom han pratat en del om det
och sedan skulle vi åka vidare...men...han hade tydligen andra planer.
Helt sonika så plockar han fram en stege och börjar klättra uppför.

Jag tänke igen att han ska väl bara kolla så att allt ser ok ut däruppe och sen kommer han ner
...men...han hade tydligen som vanligt andra planer.
-Kom, sade han med en silkeslen röst, och vinkade lockande mot mig.
Som en förförd tonåring var jag redan på väg mot stegen innan tanken slog mig,
tanken om att det var en helt otänkbar situation för mig att genomföra denna prövning.
Men detta var våran andra dejt och uppe på aktern stod en snygg, charmig karl.
Jag tvingade mig själv att inse att nu var inte den rätta stunden för att ha en patetisk fobi.
Jag klättrade, med stilettklackar på 10 cm så tog jag mig uppför stegen och väl uppe bland
 badstegar aoch andra stänger som försvårade min kamp mot tryggheten skakade mina arma lemmar
som aldrig förr.
Jag praktiskt taget kastade mig över till slut och min vackra prins stod och fångade mig.
Skakandes gick vi ner i båten och tittade på inredningen medans han berättade några historier..
I några sekunder så slappnade jag av och tid och rum spelade inte längre någon roll.
Jag var lugn och trygg tills jag insåg att nu skulle vi ta oss ner...
Ensam skulle jag klättra nerför denna helvetiska stege som knappt släppt upp mig.
Det var ju precis så här som handlingen hade varit i många av mina mardrömar genom åren.
I huvet såg jag redan scenariet om hur jag fastnar med klacken och slinter, släpas längs den
brännande järnstegen tills jag med en hård smäll når marken, krossar skallen och dör.
Detta underlättade ju situationen föga.
Båtägaren hade vid det här laget, då jag vankat av och an på däck medans han stod nere
och väntade, börjat undra vad som dröjde.
-Jag blir nog kvar här uppe, fick jag till slut fram, med gråten i halsen.
Paniken hade upphört en stund och över tog uppgivenheten.
Jag berättade om min rädsla och han försökte lugna mig och förklara hur jag enklast tog mig ner.
Jag vägrade.
Nu var inte ens längre den tuffa fasaden viktig utan nu stod endast överlevnad på schemat.
Jag ville bara ner, hjälp mig ner för i helvete...
Han fick till slut ta stegen och flytta den till ena skrovsidan där jag fick klättra under mantåget
och sedan sträcka benet efter första steget där jag till slut kunde sätta ner foten.
Ner kom jag efter mycket om och men.
Med skakande ben satte jag mig i bilen och vi for iväg mot något som senare skulle
visa sig bli en perfekt andra dejt.

Så i söndags var det panikartat igen, dock inte som förra året.
Det gick ganska bra och jag tror om jag räknar ihop det att jag var uppe på båten ialla fall 3-4 gånger.
Jag har ju trots allt den mest förstående och trygghetsingivande partnern man kan önska.